Vällugnen
 

 
 

Innan valsningen måste valsämnet värmas i vällugnen. Den eldades med stenkol. Här kunde man använda stenkol då järnet inte kom i kontakt med själva eldhärden utan endast lågor och värme från denna. Stenkolet forslades med en skottkärra på en landgång ovanför vattenrännan till vällugnen som fylldes med kol uppifrån. Vällugnen hade en horisontell sträckning med ett antal luckor utefter sin längd. Kalla ämnen hämtade på ämnesgården lades in i ugnens ena ända och genom luckorna kunde "vällarn" föra ämnena fram i ugnen till den hetast platsen där det togs ut och fördes fram till valsverket.
Vid vällningen var värmen så hög att slagg smalt och rann ut genom vällugnens botten. Där tappades den i formar och blev ett gott byggnadsmaterial som man kan se både i smedja och som husgrunder och liknande. Denna slagg innehöll även en hel del järn varför vikten på dessa stenar är betydligt större än på den slaggsten som erhållits som biprodukt vid masugnarna. År 1877 tillverkades och installerades vällugnen av Köpings Mekaniska Verkstads Aktiebolag. Vällugnen måste tyvärr tas bort då valsverket på 1950-talet skulle drivas med en elektrisk motor.
 


 

Längst till vänster på ugnens gavel fylldes ämnena på. Där fanns också vällugnens skorsten. I den högra gaveln var koltornet och eldhärd. Stenkol fylldes på ovanifrån genom att en skottkärra kördes på en landgång ovanför vattenrännan och in genom en dörr på blåsmaskinshuset


 

.
 

Med sitt spett för smeden ämnena från vänster till höger till varmare och varmare läge genom ugnens luckor.  Värmen från stenkolselden sveper över ämnena men stenkolet kommer inte i kontakt med järnet.  I ugnens varmaste del rinner slagg ur ämnena genom ugnsbottnen ned i formar och blir där den slaggsten som stora delar av smedjan murats av
 

TILLBAKA