Innehav av
stora skogar var nödvändigt för att täcka det enorma
behovet av träkol. Redan i mitten av 1600-talet införde
staten (Bergskollegium) reglering av järntillverkningen i
syfte att spara på skogen. Tillåten tillverkning ställdes
i proportion till tillgången på träkol och kontrollerades
noga. Vid sekelskiftet när produktionen var som störst förbrukade
Karmansbo smedja 3 kolmilor i veckan. Antalet sysselsatta
med skogsarbete och kolkörning var ungefär som antalet i
anställda i smedjan d.v.s. ca 75 st.
|
Veden höggs och torkades
på sommaren och kolningen utfördes under hösten. På vinterföret
kördes kolen ned till smedjans kolhus. Detta gjordes med hästar och s.k.
kolryssar. Vagnskorgen var tillverkad av flätade vidjor för att ge
lägsta vikt. En kolryss rymde som mest ca 40hl kol. 10hl väger ca 300 kg.
Ofta drog hästen en extra men något mindre kolryss varför lasten
kunde uppgå till 1500 kg och mer. Kolryssarna drogs av hästen upp via en
brant bro upp på en bana nära taket på kolhuset. Där tömdes kolryssen
t ex genom att vältas och drogs sedan ut igen i en till den första banan
parallell bana.
För att få bästa renhet på kolet
så att inte sand eller andra föroreningar försämrade järnets kvalitet
vaskades detta i smedjans vattenlår innan det kastades in i
härden.
|