Järnframställning har en mycket gammal historia i Bergslagen. 
Från "röda jorden" 700 år före Kr. via sjö- och myrmalmsanvändning  under medeltiden och långt in på 1500-talet, bedrevs järnframställning på ett mycket primitivt sätt. Då såldes också svenskt järn till exempelvis Tyskland i form av Osmundstycken för vidareförädling till stångjärn som t.ex skulle användas i den svenska vapenindustrin. Denna förädlade produkt fick Sverige sedan för dyra pengar köpa tillbaka. Gustav Vasa insåg att produktionen skulle kunna nå längre i Sverige och beordrade försök med framställning av stångjärn och högre kvalitet. Olika metoder hade utvecklats i Europa och till Sverige värvades tyskar och valloner som läromästare (de första konsulterna). Uppfinning av vattenhjulet  gav också den extra kraft som behövdes för bälgar och hammare. 
Kunskapen att framställa ett högkvalitativt järn med hjälp av denna förbättrade teknik kunde endast inläras genom praktiskt arbete och en genom erfarenhet vunnen fingertoppskänsla och blick för vad som pågick i härden. Det kunde om olyckan var framme lika gärna bli en stålliknande produkt som ett mjukt och smidbart järn eller ett järn som brast vid den kommande kvalitetstesten hos järnvräkaren. Kunskap värderades högt och smältsmeden/mästersmeden var den högst betalda i smedjan.